Det finns dagar som liksom landar mjukt i kroppen. Som inte behöver stora gester eller höga röster, men som ändå förändrar något. Igår var just en sådan dag. Vi samlades för att fira ett barn som ännu inte kommit, men som redan har en självklar plats. I samtalen, tankarna och i de varma leendena. Jag har vetat om det ett tag men efter gårdagens Baby Shower gick det upp för mig, på riktigt: jag ska bli farmor. Ett ord jag fortfarande smakar på. Lite försiktigt. Med stor värme och kärlek.
Det är märkligt hur livet rör sig i cirklar. Plötsligt står man där och ser nästa generation ta form, bokstavligen. Och man gör det man kan – bakar tårta, lyssnar och njuter!
Tårtan, ja. Den fick också sin egen lilla berättelse. Vanligtvis består den av en tung browniebotten och en syrlig, rosa mousse. Men den här gången ville jag något annat. Mitt barnbarn är en pojke och utan att göra det större än det är, kändes det fint att låta blåbären ta plats. En blå mousse, mjuk och mild, mot den mörka chokladen i botten.
Smakerna satt där de skulle, men det var färgen som gjorde mig gladast. En liten blinkning till någon som snart ska komma. Ett sätt att säga: vi väntar på dig. Det är märkligt hur mycket som kan rymmas i en tårta. Förväntan. Kärlek. Ett nytt kapitel. Och ett nytt ord som sakta, sakta börjar kännas helt naturligt.
Farmor
