Anette Rosvall

Vi åkte på utflykt för att kika på ett riktigt tjusigast och spännande slott. Om ni har en halv dag över missa inte Skokloster slott. Det finns en hel del att se. Men det som jag gillade mest var den tjusiga matsalen på bilden. Ni ser ju själva! På matsalsbordet, mitt bland pampiga pyramider av frukt och en glittrande kristallkrona ligger en svan. Vit och uppburen på ett silverfat! Det är en dukning som heter duga. En som säger – vi har råd, vi är nästan kungliga!

När jag stod där funderade jag först på vad man åt på den tiden. Om det var lika gott som det vi äter idag! Sedan tänkte jag… Jag vill ha en svan! Faktum är att jag känner en person som har en svan – inte uppstoppad som tur är utan en gjord i papier mache. Den står i hennes glasveranda och är just precis så där vacker och majestätisk som bara svanar kan. Varje gång jag tänker på det blir jag lite avundsjuk och lite lättad på samma gång.

Numera går det ju inte att skaffa en. Svanen är fridlyst, och att stoppa upp den är inget man gör hemma vid köksbordet längre. Dessutom — och det här är en detalj jag inte kan släppa — konserverades gamla uppstoppade djur ofta med arsenik. De vackra fåglarna i gamla salonger är alltså inte bara damiga, de är småfarliga. Det finns något väldigt 1700-tal över det. Vackert och giftigt på samma gång. Så det blir Ingen svan hos mig, men känslan den vill jag ändå ha kvar.

Vad jag har istället: 70 dukar

Så hur kan man göra då, för att duka fint och underbart. Jag hyllar tygservetter, dukar samt glas och porslin i olika färger. Just nu håller jag på att rensa i mitt tygförråd. Och när jag säger rensa är det mer metaforiskt, för lyfter ut hög efter hög, viker upp, tittar, och… så lägger jag tillbaka nästan allt. Men Anette! tänker jag – för det måste vara minst Sjuttio dukar. Jag har inte räknat exakt – Behöver du alla dessa dukar? Nej. Absolut inte! Man behöver kanske högst fem stycken – En ljus, en mörkare, en julig och en galet mönstrad och en elegant som nästa är lite för fin för att ta fram. Men här är grejen — det där med ”behöva” är ett tråkigt sätt att mäta ett hem på. Svanen på Skokloster behövdes inte heller. Den fanns där för att någon ville att kvällen skulle betyda något.

Tygservetter och dukar är som en uppstoppad svan för oss vanliga

Om du bara ändrar en enda sak vid ditt bord: byt papper mot tyg. Det är det billigaste sättet att göra en tisdag till något annat. De behöver inte vara nya, inte matcha, inte ens vara riktiga servetter — för det mesta använder jag kökshandukar ingen har någonsin sagt något. Gamla vita linnelakan funkar också och blir vackrare för varje tvätt. Och de behöver inte strykas perfekt. Vikta en gång och lagda på tallriken. Klart. Ingen kommer med linjal. Fläckar då? De kommer. Låt dem. En duk utan fläckar är en duk som aldrig fått vara med om något.

Porslinet i vitrinskåpet — vad väntar det på?

Det här är min käpphäst. Fina tallrikar som står inlåsta ”för fint tillfälle”. Vilket tillfälle väntar du på? En onsdag med någon du tycker om är ett tillfälle. Ensam middag efter en usel dag är ett tillfälle. Använd dem. De går sönder ibland, och det är priset för att de fått leva. Blanda gärna. Gammalt mot nytt, mönstrat mot enfärgat, udda glas. Jag tycker det blir mycket vackrare när det inte matchar helt.

Så var landar vi

Skoklosterbordet handlade om att visa att man kunde. Mitt bord handlar om att visa att jag ville. Det är egentligen samma sak, bara i olika skala — min skala kräver inga fridlysta fåglar. Sjuttio dukar får jag behålla. Jag tänker inte försvara det. Jag tänker använda dem. Och när jag ändå ska duka fint behöver maten få gå snabbt. Tips på det hittar du på bilderna här under!