Ni vet väl om att ”hasselbackspotatis” faktiskt är ett av få svenska ord som engelskan har lånat rakt av? Ute i världen står det hasselbacks potatoes på menyerna, och numera används ordet som ett verb — man kan hasselbacka nästan vad som helst. Jag tycker det är hänförande att en teknik som lär ha fötts på restaurang Hasselbacken på Djurgården har rest så långt att engelsktalande kockar säger den utan att blinka. (Föregångaren, ugnsstekt potatis i skivor, dök förresten upp redan på 10-talet i Iduns kokbok — så helt nytt var det inte ens på 50-talet.)
Och det är just den poängen jag vill åt idag: hasselbackspotatis är ingen både en rätt och en metod. När den väl sitter i handen är du inte låst till potatis. Rödbetor blir fantastiska — sötman koncentreras och kanterna blir nästan karamelliserade. Men prova palsternacka, morot, kålrot, sötpotatis, en fast liten pumpa. Allt som håller ihop när du skär det i tunna skivor samt mår bra av smör och ugnsvärme är en kandidat. Tricket är detsamma varje gång: lägg rotsaken i en slev eller mellan två ätpinnar så du inte skär rakt igenom, var generös med smöret, och ös ett par gånger under tiden. Det är där frasigheten sitter, den kan man uppa om man vill med ströbröd eller panko. Och vill du fördjupa dig i hasselbackspotatis-spåret har jag gjort det på fler sätt:
