Vi stod i köket, och det var dags för pizza. Degen hade jäst klart och jag hade plockat fram burk sardiner ur skafferiet. Inte vilken burk som helst – utan en av de där galet vackra italienska burkarna jag köpt mest för att jag inte kunde låta bli. Blank i rött och guld – fiskarna inuti låg i sin tomatsås och glänste. ”Vad tror du om att lägg dessa små rackare på pizzan? sa Raffe och slickade sig lite om munnen. Sagt och gjort – det blev en pizza napoletana på riktigt vis. Ett rejält lager tomatsås, ost, tunt skivad lök, och så sardinerna – lagda som ekrar på ett hjul. In i het ugn tills kanten reste sig och blåste upp, osten bubblade och sardinerna fick lite färg på ytan. Ett par rejäla varv med pepparkvarnen. MUMS!
Det verkar som om sardiner har en rejäl ”hajp” just nu. Det pratas sardiner överallt – någon ”hitte-på-doktor” på nätet svär att de är hemligheten bakom ett långt liv, och visst, de är rika på Omega 3, B12 och kalcium. Fulla av protein och för det mesta vildfångade. Klart att man blir påverkad när man hör att de små fiskarna är riktigt nyttiga. Men jag vill tro att jag la dem på min pizza för att smaken är ljuvlig? Det salta, det söta från löken som karamelliserats i kanterna, den frasiga botten. Min kompis Marja, som kärleksfullt kallar all fisk på burk för ”småfisk” och alltid har ett förråd hemma, skulle ha blivit lycklig. Det här är en pizza för den som vågar lita på att det enkla ofta är det bästa.
Vill du läsa mer om just de här små silvriga smakerna – sardiner, ansjovis och boquerones – och hur du serverar dem enklast direkt ur burken, har jag skrivit om det här.
