Har en vän från New York som följer Sveriges matscen med stort intresse. Här om dagen skickade hon en bild på kroppkakor och mitt snålvatten började rinna. Min mamma kunde göra Sveriges bästa! (nu är hennes händer lite trötta och krokiga) så kanske dags för mig att ta över stafettpinnen. För det är på den tiden av året när löven är gula och morgnarna kalla. När potatisen är alldeles lagom ”gammal” som de blir allra bäst. Har ytterligare ett minne av ljuvliga kroppkakor. Min x-mans mormor visste att jag älskade kroppkakor, så första gången jag var där fick jag tre stadiga bollar på tallriken. Det var mitt i sommaren så jag var djupt imponerad av att hon fått till det hela. Doften av potatis, stekt lök och fläsk smaksatt med nymald kryddpeppar som spred sig i huset. Mamma stod vid köksbänken, lugn och stadig, och formade de där mjuka, runda klumparna med kärlek och tålamod. Och just därför älskar jag dem. För att de är både hem och historia i en och samma tugga. Matminnen är väl ändå det finaste!
Kroppkakor är höstmat när den är som bäst – varm, mättande, enkel. Ett sätt att ta tillvara på potatisen och fläsket, men också en tradition som bör tas hand om. Det finns varianter överallt i världen: de polska pyzy, norska raspeballer, litauiska cepelinai som är mat med samma idé, men med olika dialekt så att säga. Fyllda, kokta, trösterika potatisbollar. Kanske kan de lite mindre italienska gnocchisarna också falla in under samma ide.
