Anette Rosvall

Jag tror att jag har skrivit detta minst 100 gånger. Men JESUS vad med tomater vi har haft i trädgården i år. Vi har ätit från buskarna, haft dem skivade på smörgåsen, gjort goda sallader. Kokat tomatpure, tomatkross, vi har bakad dem långsamt och dessutom vackat och frusit in till senare. Med de allra sista gjorde jag marmelad häromdagen. En röd, med saffran som jag tycker är supersmaskig till julens ostbricka. Men så hade jag ett gäng gröna tomater också och funderade på om det inte skulle vara gott att göra en lite syrligare marmelad på dem.

Jag frågade min kompis Malin som driver hemsidan MatMalin om råd och hon gav mig ett finfint recept. Jag gjorde om det en smula så min variant på den här sötsyrliga goda marmeladen som passar både på frukostmackan och till ostbrickan hittar du här nedanför. Men självklart bjuder jag även på min röda, ja den med saffran som jag pratade om tidigare.

För ett par år sedan när bästa Elisabet Qvarford slutade sin tjänst som VD för Svenskt kött fick jag äran att stå för cateringen och bjuda på buffén till gästerna. Hon hade egentligen bara en önskan men den var tydlig –Jag vill ha blodpudding, och den ska vara hemgjord! Man förstår hennes fäbless för den svarta, kryddiga puddingen när man läser hennes fina krönika på Svenskt Kött i den bifogade länken.

Min egen relation till blodpudding startade långt innan det här. Jag gillade den till och med i skolmatsalen, trots att den där var en smula torr och skosule-lik. Men med extra lingon och vitkålssallad satt den som en smäck. Men annars gillar jag den i tunna skivor, frasigt ny-knaperstekt i smör, med rårörda lingon, keso, stekta äppelskivor och bacon. För ännu längre sedan när jag och Emma var riktigt i smeten. Med egna matsidor i tidningen Amelia, radio program, medverkan på diverse TV-program osv. Då fick vi och några andra matkreatörer bl a Lotta Lundgren och kocken Pelle Jansson en fråga från Linda Skugge om vi inte ville ge våra bästa blodpuddingrecept till en bok som skulle tryckas. Det gjorde vi och Voila! I give you – den allra fösta boken om endast blodpudding såg dagens ljus. Kanske det är dags igen för det där goda recept jag gjorde till Elisabets avtackning, med små frasiga blodpuddingskuber, som serveras på mörkt rostat filmjölksbröd serverad med rödlöks- och tranbärsmarmelad finns inte med i den boken. Men du får det så klart här nedanför. Håll till godo och tänk på att alla behöver lite blodpudding då och då. Det är bra för hjärtat och blodet!

Det sägs att gurkorna är slut på Island. Det fick jag reda på häromdagen när jag lyssnade på radio. Den här gången var det snack om virala mediefenomen i matvärlden. Ett exempel var att svenskt smågodis har blivit omåttligt populärt både i USA och i Asien. Alla som är lite hippa köper och äter godis från Sverige. Det är ju lite skoj faktiskt. Ett annat exempel man tog upp var gurksalladen från restaurangkedjan Din Tai Fung. Det här är en asiatiskt gurksallad som gjort att det knappt går att få tag på gurka på Island. Alla som betyder något gör ”Din Tai Fung”. Så nu tänkte även jag – förmodligen väldigt sent på bollen och utan någomhelst betydelse för mitt anseende som matbloggare ändå prova den virala salladen.

För som tur är får man fortfarande tag på gurka i Sollentuna. Som vanligt lägger jag några andra tips på vad du kan göra med gurka. För varför inte prova… ostron med gurkgranite (som f.ö är svingott allt lägga på nästan vad som helst) Inlgada gurkor med senapsfrön och den kanske lättaste och godaste lilla aptitretaren saltgurka, smetana och honung. Try it you will like it – det vet jag.

Japp snart är det dags för att fira Kanelbullensdag. Närmare bestämt den fjärde oktober och då go´vänner vankas det kanelbullar i mängder. Vi svenskar gillar ju att fika och vad vore den svenska fikan utan vår kära kanelbulle? I veckan kom en av mina kollegor förbi och visade med glittrande ögon upp Pressbyråns nya kampanj för just kanelbullar. Tror hon var lika lycklig över modellerna som presenterade bakverken som själva bullarna.

Ni som är konventionella traditionalister väljer vanliga snurror med kanel, socker och smör. Självklart med pärlsocker på toppen. Men jag som gillar omväxling skulle vilja puffa för några fina varianter som jag har i bakfickan. Om tiden inte riktigt finns för att baka en jäsdeg, men du känner ändå att du vill göra något själv. Så kan jag tipsa om denna sockerkaks-variant som vi gjort i min familj sedan urminnes tider. Det är en tjock, smörstinn sockerkaksdeg som får sällskap av socker och kanel i lager. På toppen läggs det sista kanelsockret och det blir liksom en knäckig yta. Jag tipsar även om blåbärsbullar med creamcheesetopping (går utmärkt att krydda blåbärsfyllningen med kanel) och chelsea buns som är englands svar på wienderbröd.

Min kille drar snart iväg på jakt så vi har fullt sjå med att tömma frysen så det nya ska få plats. Men hur som helst så är det härligt att bjuda på ett smarrigt långkok. Varför inte prova min viltgryta med svamp, Rödbetor á la Hasselback och syrlig getostkräm?

Några goda vintips till denna festliga gryta tänkte jag också bjuda på. Jag tycker att viltköttet, svampen och rödbetornas sötma behöver hög syra i vinet. Men den syran måste balansera med syran i getostkrämen. I min smak får inte vinet vara för kraftfullt får då tycker jag att smakerna blir överkörda. Jag tror att jag skulle vilja dricka ett glas av någon av de här godingarna till min gryta. Vad tror du?

Chili con carne är gott och om du drar ner lite på köttet och istället fyller på med bönor får du en middagsrätt som även är mer hållbar för miljön. Bönor är nyttiga och innehåller mycket protein så du behöver varken gå hungrig eller blodfattig. Så vad väntar du på? Jag bifogar även två recept till. Ett på ett smarrigt bröd och ett recept på Enchilladas eller Burrito som är smarrigt att göra på det som blir över av chili con carnen. Ja! I värsta fall kan du laga dubbel sats så du vet att du får enchiladas dagen därpå… Ja för det är minst lika gott som Chili con carne om du frågar mig.