Det finns rätter som är kompromisser. Och så finns det rätter som är ett ställningstagande. Min räkpasta med spenat är det senare. Vitlök, lök och chili som får fräsa i smör, precis tills de blir alldeles mjuka och medgörliga. En rejäl klick tomatpuré som också får fräsa lite i smöret så den solmogna smaken framträder. En skvätt vin, lite buljong och så grädde den fetaste sorten som får koka ner medans pastan blir klar. Såsen blir smakrik och krämig, den omsluter pastan på det mest underbara sätt. Färska räkor som vänds ner i sista stund så att de behåller sin mjukhet. En näve spenat som faller ihop och blir sammetsgrön mot det rosa.
Och sedan är det ju det där med parmesan, ohemula mängder parmesan. Jag vet, mina italienska släktingar skakar på huvudet. Man har inte ost på fisk. Regler är regler. Tradition är tradition, hävdar de bestämt. Men ibland måste man få laga mat med hjärtat snarare än handboken. För den salta, nötiga parmesanen mot de söta räkorna och den mjuka såsen – det är just den kontrasten jag vill åt. Det är kanske inte korrekt. Men det är gott. Och i mitt kök är det smaken som bestämmer.
Den här gången drack vi Rotari till – ett friskt, alpint bubbel med hög syra och rena toner. Det skar igenom gräddigheten, lyfte räkorna och balanserade ostens sälta. Ibland är det just ett glas mousserande som gör att en enkel vardagsrätt känns som något mer.
Det behöver inte vara svårare än så!
