Jag tror att min favorit i det thailändska köket är grön curry. Jag tror det är så just för att den är precis som den är. Den har sin egen tydliga prägel och är inte lik något annat. Den är liksom stark men ändå mjuk. Har en tydlig smak, eller en tydlig ping liksom. Så vill jag ha både min mat och mina människor. Starka men ändå svaga, Lite som Pippi och Bamse ni vet. Uppskattar när man vågar visa sig osäker och säga att man gjort fel eller kanske längtar extra efter något. Men jag tycker också det är häftigt när vågar vara svinigt stolt över en sak man åstadkommit, eller när man vågar peka med rak arm, tydligt som fan och säga exakt vad man vill. bara för att våga ändra sig i nästa sekund ;))
Skärpning nu Anette tänker säger säker du för dig själv! Åter till recepten det är ju ändå därför vi är här! Jaja, ursäkta en liten utläggning från det verkliga livet. Nu kommer det mat igen! Det bästa receptet jag vet på just Grön curry det som finns i Emmas och min allra första bok. Det kommer här:
